Bokplatsen

Jag är glad, väldigt glad att jag ägnat de senaste dagarna åt Skumtimmen av Johan Theorin (Wahlström & Widstrand 2007, Månpocket). Eller rättare sagt, att jag har tagit varje tillfälle i akt att läsa mellan vardagssysslor, barnlek, utflykter och allt annat som hör livet till just nu, och det är nog det närmaste sträckläsning jag kommit på något år. Skumtimmen fångar mig från första sidan och släpper inte taget förrän den är slut. Visst finns det partier som jag tycker är mindre bra och en viss upprepning i språket som inte faller mig riktigt i smaken, men på det stora hela är det en välskriven och mycket spännande bok.

När jag följer Julias resa för att hitta sin sedan länge försvunne son, går tankarna till den spanska spökfilmen Barnhemmet (Juan Antonio Bayona, 2006), som liksom Skumtimmen skildrar en mammas kamp för att hitta sitt försvunna barn. Som förälder räcker det med att tänka den tanken för att känna skräck och jag tycker att man i båda dessa berättelser möter känsliga och utvecklade porträtt av de utsatta mödrarna. Man har lyckats att på ett trovärdigt sätt väva ihop drama och deckare/spökhistoria och resultatet har blivit berättelser som både kittlar och berör.

Även övriga huvudkaraktärer är fint tecknade i Skumtimmen. Man kommer nära både Julias sympatiske gamle far och den mindre sympatiske mördaren Nils Kant, som i berättelsens nutid sägs spöka i sina gamla hemtrakter. De flesta bipersoner får också liv, men en del relationer karaktärerna emellan kunde gärna förklaras ytterligare. Det känns som att författaren har lite bråttom att komma i mål.

Jag gillar greppet att återblickarna berättas i nutid och huvudhistorien i dåtid. Återblickarna känns på så sätt mer närvarande och de är också fyllda av tillräckligt mycket historisk fakta för att ge en djupare dimension till historien – jag får en känsla för hur det kan ha varit på Öland under andra världskriget. Under läsningen får jag också en bild av hur det är att bo på Öland året runt idag. När jag tänker efter har jag aldrig träffat någon som är uppvuxen på Öland, inte en enda person. Själv har jag bara varit på Öland två gånger och har väl inte haft någon större längtan tillbaka, men boken väcker faktiskt mitt intresse att besöka ön när det inte är turistsäsong. Kanske kan Johan Theorin bidra till en ”off-season-turism”?