Jag är aldrig så laddad för att sätta igång med en ny bok som när jag precis är klar med en annan. Jag kan behöva någon dag eller två för att smälta det jag just läst men sedan vill jag gärna ha en ny bok i händerna. Om det inte blir så, avtar det naturliga behovet att vilja läsa ganska snabbt och det kan till slut gå månader innan jag tar i en bok igen. Vid det laget kan det vara ganska jobbigt att sätta igång med läsningen. Det är väl helt enkelt så som jag tycker att det är med mycket annat i livet, att en aktivitet föder en önskan/begär efter en ny. Lagar jag en god middag en kväll är det lättare att anstränga sig nästa kväll till exempel.
Som barn var jag en riktig bokslukare och då uppstod det aldrig några pauser i läsandet vad jag minns. Jag kastade mig alltid över nästa bok och hade sällan problem att komma igenom böckerna. 
Som vuxen har jag, och säkert de flesta med mig, helt enkelt inte samma tid att uppslukas av böcker och det går förstås ut över både kvaliteten och kvantiteten när det gäller läsningen. Självklart handlar det också om att man som vuxen läser på ett annat sätt. Nu hoppas jag få återuppleva en del av barndomens läsning genom mina barn och att de också kommer att bli små bokslukare. Så snart de har slutat att bokstavligen tugga på litteraturen vill säga.
Det jag ville läsa var alltså en bok om en stark, smart individualist som gått sin egen väg, om än i det extremaste laget. Dessvärre såg jag innan jag kommit igång med boken hans medverkan i Filip och Fredriks show i New York, där han dök upp med en drink i handen knappt förmögen att prata. Det sänkte väl förväntningarna en hel del.