Bokplatsen

För nästan 15 år sedan läste jag litteraturvetenskap under min utbildning. Institutionen härbärgerade i slottsmiljö och det var närmast med vördnad man klev in där. Här satt den STORA litteraturen i väggarna. Litteraturlistan delades ut och jag såg fram emot att verkligen läsa och diskutera alla klassiker som gjort avtryck i världslitteraturen. Nåväl, riktigt så blev det inte, åtminstone inte på den första kursen.

Vi plöjde igenom en till två verk i veckan, gjorde anteckningar utifrån givna frågeställningar och samlades sedan till ett seminarium. På seminariet tog ofta samma kille snabbt ordet och drog igång sin bländande analys, som refererade till allt från religionsvetenskap till litteraturhistoria. Några hakade på medan andra, såsom undertecknad, satt tysta och sneglade på sina anteckningar som nu framstod som väldigt futtiga. Läraren, som både var äldre och av den gamla skolan och säkert hade en titel jag inte minns, ställde aldrig frågor som ”Vad tyckte NI om boken?” eller ”Fanns det något NI relaterade till?”. Men det var ju inte heller meningen förstod jag efter några veckor. Vad vi skulle göra var ju att redogöra för vad andra skrivit om den aktuella boken i ett uppslagsverk eller avhandling. Vi behövde knappt analysera texten själva utan det var bättre att kunna hänvisa till olika källor, än att komma upp med något eget. När man lyssnat några gånger till killen som för det mesta inledde med sin analys, insåg man att mycket av det han sa var just en redogörelse för vad andra skrivit. Han hade utvecklat en bra strategi helt enkelt.

Helst borde man ha läst Bibeln åtminstone en gång innan man började läsa litteraturvetenskap, upplyste oss läraren, med undermeningen att man annars aldrig skulle förstå det man läste. Helst skulle man nog ha läst historia och filosofi också innan man ens tänkte på att anmäla sig till kursen… Visst förstår jag värdet av att kunna sätta in litteraturen i sin samtid och göra tvärvetenskapliga kopplingar, men undervisningen måste ju också möta studenterna i deras verklighet och alla har förstås inte de ”rätta” förkunskaperna. Annars tror jag att antalet personer som läser kursen med behållning blir ganska få.

Nästa lärare på nästa kurs visade att det var fullt möjligt att kombinera alla aspekter av litteraturen med studenternas egna tolkningar och intryck. Det blev helt plötsligt intressant med litteraturvetenskap. Ännu bättre blev det när läraren som höll i kursen för barnlitteratur gjorde entré. Här fanns ingen prestige och kursen var väldigt rolig – en av de bästa jag läst. Dessa två herrar var öppna och intellektuella på ett trevligt sätt. De visste hur man uppmuntrade studenternas intresse istället för att kväsa det. Tyvärr fanns den exkluderande attityden lite varstans när jag studerade och jag undrar om det har blivit någon förändring. Hur ser det ut idag? Skulle jag känna igen mig?

Jag är medveten om att jag kanske petar en helig ko i sidan och att jag trampar på en del ömma jultår när jag säger att jag tycker julaftons Kalle Anka borde ta tjänstledigt lite då och då. Men jag har samlat kraft och är redo för en eventuell batalj.

För det första är tablå-tajmingen minst sagt kass, i alla fall i vår familj, där vi egentligen är mitt uppe i något helt annat eller hellre skulle vilja sätta oss till bords när visslet från tomtens julverkstad vevar igång. För det andra skulle jag vilja införa en ny tradition, som skulle ge Kalle något års välförtjänt semester. Han kan väl få unna sig en All Inclusive i Karibien, eller nå’t? Jag tänder gärna ett Weise-ljus så där lite fånigt högtidligt, men sedan vill jag läsa, eller för all del bli läst för! Högläsning, således. En avkopplande stund över generationsgränser, i långsamt tempo med eftertänksamhet, tacksamhet och insikt i fokus.

Så vad ska vi då läsa? En barnboksklassiker med sensmoral som passar även vuxenöron? En vuxensaga som vi vuxna njuter av till fullo, som barnen inte riktigt förstår men som de efter ett par år kommer att återvända till i minnet: ”Minns du högläsningen på julafton -09? Vi barn fattade nada men fasen vad mysigt det var!” Visst, jag glorifierar och sätter guldkant på (och mina intentioner är löjligt höga), men är det inte det man gör med det mesta under julen? Jag kan gott tänka mig att trycka ner barnen i soffan för att annonsera högläsning, vare sig de vill eller ej. Något inom mig gräver i historien och vill återuppta en tillputsad och uppgraderad form av lägereldsberättande. Gemenskap och en delad litterär upplevelse, viskar boknörden inom mig. Men så är jag också en sån som tror att man kommer framåt genom att ibland titta bakåt.

Här behövs samlad kraft och flera goda idéer. Första advent är ännu inte kommen, så kanske kan det dimpa in fina tips i kommentarsfältet? Lagom långt, lagom kort, lagom fascinerande och med ett budskap som landar bortom allt presentpapper och all julstress. Jag behöver sannerligen all hjälp jag kan få, då jag har släkt som behandlar Kalle Anka som just en indisk ko, som helt omdömeslöst tillåts lomma runt i vardagsrummet och ta plats.

Jag lovar att återkomma i frågan, för i år motar jag kon i grind!