Jag är uppvuxen med böckerna om Alfons Åberg och läser dem med stor glädje med min dotter idag. ”Fon” är en av hennes favoritfigurer och ”Fons” pappa är nog en av mina favoritfigurer. Alfons pappa är trygg, snäll och tålmodig men han är inte perfekt. Han är trött ibland, så trött att han somnar mitt i nattningsbestyren. Det är inte alltid han orkar leka heller utan försjunker istället i en tidning samtidigt som han lyssnar med ett halvt öra på Alfons. Nej, Alfons pappa är en mänsklig pappa som inte alltid är fokuserad och har energi men när Alfons behöver honom, då finns han där.
För några år sedan riktades kritik mot att Alfons pappa röker pipa i böckerna. Hans skapare Gunilla Bergström bemötte kritiken med att bland annat säga:
”Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!
Barn ser.
Sant är att rökning är omodernt. Och absolut av ondo.
Men Alfons och hans värld skapades på 70-talet. Då fanns enstaka piprökare.”
”Utan rökande pappa i boken – inget samtal om saken!
Det är ”felen” som för framåt.
Leve pappa Åbergs pipa.”
Jag säger leve Gunilla Bergström!
Hela Gunilla Bergströms inlägg och mer om Alfons och hans pappa Bertil kan man läsa här.
keywords: barn, föräldraskap
Tycker på sätt och vis att det är lite löjligt med att alla karaktärer i tv och böcker ska va förebilder om det är barn som kommer se de.
ingen är perfekt. Kanske de perfekta förebilderna till barn har gjort att så många ungdomar har krav på sig att vara perfekta.
Tänkt länge på de, kan de stämma?