För nästan 15 år sedan läste jag litteraturvetenskap under min utbildning. Institutionen härbärgerade i slottsmiljö och det var närmast med vördnad man klev in där. Här satt den STORA litteraturen i väggarna. Litteraturlistan delades ut och jag såg fram emot att verkligen läsa och diskutera alla klassiker som gjort avtryck i världslitteraturen. Nåväl, riktigt så blev det inte, åtminstone inte på den första kursen.
Vi plöjde igenom en till två verk i veckan, gjorde anteckningar utifrån givna frågeställningar och samlades sedan till ett seminarium. På seminariet tog ofta samma kille snabbt ordet och drog igång sin bländande analys, som refererade till allt från religionsvetenskap till litteraturhistoria. Några hakade på medan andra, såsom undertecknad, satt tysta och sneglade på sina anteckningar som nu framstod som väldigt futtiga. Läraren, som både var äldre och av den gamla skolan och säkert hade en titel jag inte minns, ställde aldrig frågor som ”Vad tyckte NI om boken?” eller ”Fanns det något NI relaterade till?”. Men det var ju inte heller meningen förstod jag efter några veckor. Vad vi skulle göra var ju att redogöra för vad andra skrivit om den aktuella boken i ett uppslagsverk eller avhandling. Vi behövde knappt analysera texten själva utan det var bättre att kunna hänvisa till olika källor, än att komma upp med något eget. När man lyssnat några gånger till killen som för det mesta inledde med sin analys, insåg man att mycket av det han sa var just en redogörelse för vad andra skrivit. Han hade utvecklat en bra strategi helt enkelt.
Helst borde man ha läst Bibeln åtminstone en gång innan man började läsa litteraturvetenskap, upplyste oss läraren, med undermeningen att man annars aldrig skulle förstå det man läste. Helst skulle man nog ha läst historia och filosofi också innan man ens tänkte på att anmäla sig till kursen… Visst förstår jag värdet av att kunna sätta in litteraturen i sin samtid och göra tvärvetenskapliga kopplingar, men undervisningen måste ju också möta studenterna i deras verklighet och alla har förstås inte de ”rätta” förkunskaperna. Annars tror jag att antalet personer som läser kursen med behållning blir ganska få.
Nästa lärare på nästa kurs visade att det var fullt möjligt att kombinera alla aspekter av litteraturen med studenternas egna tolkningar och intryck. Det blev helt plötsligt intressant med litteraturvetenskap. Ännu bättre blev det när läraren som höll i kursen för barnlitteratur gjorde entré. Här fanns ingen prestige och kursen var väldigt rolig – en av de bästa jag läst. Dessa två herrar var öppna och intellektuella på ett trevligt sätt. De visste hur man uppmuntrade studenternas intresse istället för att kväsa det. Tyvärr fanns den exkluderande attityden lite varstans när jag studerade och jag undrar om det har blivit någon förändring. Hur ser det ut idag? Skulle jag känna igen mig?
Jag känner igen mig så väl! Jag var naiv nog att tro att de som valde att läsa litteraturvetesnak gjorde det för att de helt enkelt gilade att läsa. Men oj, vad många pretentiösa unga män det fanns i klassen; sådana som redan hade läst allt och redan visste allt. Misogyna små rackare, som gärna avfärdade kvinnliga författare med att de inte kunde skriva (Moa Martinsson verkade t ex vara ett riktigt hatobjekt).
Inte blev jag mycket klokare av mina 40 poäng i litteraturvetenskap. Jag tror det hade varit väldigt annorlunda om jag läst ämnet i dag.
Skönt att jag inte var ensam om känslan! Vad jag minns höll alla god min och ingen ifrågasatte någonting direkt. Jag vet inte om jag ens skulle vågat göra det där och då. Jag tror också att det skulle vara annorlunda att läsa idag eftersom man är äldre och några erfarenheter rikare, men ser det egentligen annorlunda ut på universiteten/högskolorna? Så här i efterhand känns undervisningen jag beskriver i inlägget så förlegad och ointressant. Hur skulle den då inte upplevas idag?
Neat share! I followed a book mark to your piece from Christian Dillstrom – the mobile & social media marketing expert – so you must be doing an exceptional job.