I somras läste jag Skumtimmen av Johan Theorin och tyckte väldigt mycket om den, vilket väl framgick av mitt allra första inlägg. Nu har jag också läst Nattfåk av samma författare, där ett par från Stockholm som köpt en gammal gård på Öland står i centrum. Böckerna har flera likheter; samma miljö, samma upplägg och delvis samma persongalleri. I Nattfåk har dock det övernaturliga tagit mer plats vilket jag gillar. Det är på sina håll riktigt spännande och välskrivet och jag vill inte gärna lägga ifrån mig boken när den är som bäst.
På andra håll avtar istället mitt intresse och särskilt i inledningen känns personerna inte lika verkliga som i Skumtimmen, vilket är ett problem i en spökhistoria. För att det övernaturliga ska vara övertygande och spännande krävs det att det som inte är övernaturligt verkligen är trovärdigt. Annars köper jag inte historien. Ofta är det detaljer som någonstans visar att författaren inte riktigt har brytt sig eller är påläst. I Nattfåk är det främst huvudpersonen Joakim som inte övertygar mig och saker kring honom som känns märkliga, framförallt hans relation till barnen. Jag har svårt att förstå hans bristande ansvarskänsla och omgivningens uteblivna reaktion på den, särskilt då den visar sig redan innan hans liv vänds upp och ner av den tragedi som inträffar. Nej, jag tror inte fullt ut på Joakims person och handlingar men inbrottstjuven Henrik och hans kumpaner känns däremot äkta. Parallellhandlingen kring dem tycker jag tillför mycket till berättelsen och bidrar till att spänningen hela tiden ökar. Upplösningen blir däremot inte så gastkramande som jag förväntat mig men det är ganska nära.
Även om jag tycker att Nattfåk har sina brister är den en läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer definitivt att läsa de två kommande böckerna i Ölandskvartetten, som författaren kallar dem. Vill man komma i lässtämning kan man ta en titt på den här filmen från Johan Theorins hemsida, där han berättar om sina böcker och Öland.
keywords: spänning
I 
Efter att själv ha levt i ett krisläge med svår sjukdom och död i familjen under en tid, så förstod jag på något sätt vidden av att allt föll i samhället kring de två glamorösa tvillingsystrarna Olanna och Kanine i södra Nigera, senare Biafra. Hur hanterar man en kris? Ja, i vanliga fall finns det faktiskt mer stöd omkring en, än man kan tro, när livet kör ihop sig på det ena eller andra sättet. Oftast så snurrar jorden vidare medan man själv krisar och när man är redo att delta i livet igen så finns allt kvar, precis som vanligt. Men hur hanterar man en kris när alla runtomkring en befinner sig i samma kris? Om det pågår ett krig utanför, ett krig som orsakat en av tidernas värsta svält, och människors agerande blir mer och mer irrationellt och man till slut inte kan lita på en enda person längre? Hungriga barn med vapen i händerna. Moralen sjunker för varje hungrigt ögonblick. Tvillingsystrarnas värld fortsatte inte att snurra. Utanför pågick kriget som gav svälten ett ansikte. Starka människor bytte personlighet till följd av hungern och stressen, och mitt uppe i allt så måste ändå en slags vardag fortsätta. När jag läste En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, var det som att jag fick sätta min egen kris i perspektiv. Det skulle kunna vara värre. Hur lever man vidare med alla dessa traumatiska upplevelser? Hur överlever man ett krig? 
Jag är glad, väldigt glad att jag ägnat de senaste dagarna åt