På andra håll avtar istället mitt intresse och särskilt i inledningen känns personerna inte lika verkliga som i Skumtimmen, vilket är ett problem i en spökhistoria. För att det övernaturliga ska vara övertygande och spännande krävs det att det som inte är övernaturligt verkligen är trovärdigt. Annars köper jag inte historien. Ofta är det detaljer som någonstans visar att författaren inte riktigt har brytt sig eller är påläst. I Nattfåk är det främst huvudpersonen Joakim som inte övertygar mig och saker kring honom som känns märkliga, framförallt hans relation till barnen. Jag har svårt att förstå hans bristande ansvarskänsla och omgivningens uteblivna reaktion på den, särskilt då den visar sig redan innan hans liv vänds upp och ner av den tragedi som inträffar. Nej, jag tror inte fullt ut på Joakims person och handlingar men inbrottstjuven Henrik och hans kumpaner känns däremot äkta. Parallellhandlingen kring dem tycker jag tillför mycket till berättelsen och bidrar till att spänningen hela tiden ökar. Upplösningen blir däremot inte så gastkramande som jag förväntat mig men det är ganska nära.

Även om jag tycker att Nattfåk har sina brister är den en läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer definitivt att läsa de två kommande böckerna i Ölandskvartetten, som författaren kallar dem. Vill man komma i lässtämning kan man ta en titt på den här filmen från Johan Theorins hemsida, där han berättar om sina böcker och Öland.

Denna japanska affärsman kunde för tempots skull gärna ha flyttat in några kapitel tidigare, men det spelar mindre roll för det jag framförallt kommer att bära med mig, är det fantastiska språket. Berättandet är kvickt och roligt med formuleringar som är otroligt precisa. Orden är lekfulla, tar oväntade vändningar och kastar sig mellan högt och lågt. Ibland stannar jag upp i läsningen, läser om och läser högt för min närmaste omgivning, bara för att det är så bra! 

Boken väcker hos mig också tankar och frågeställningar, och det finns en mängd kunskap och insikter att fundera över. Ett tips är att läsa om dikterna som inleder flickans kapitel, när man läst hela kapitlet. Det ger dikterna ett nytt innehåll och texten en ny dimension.

Berättarperspektivet skiftar mellan de båda systrarna, männen i deras liv och Olannas huspojke Ugwu. Ugwu kommer att bli som en del av familjen. Systrarna är förmögna och mytomspunna för sin skönhet. Männen är den intellektuelle Odenigbo som slåss för sina ideal och den goda saken och Richard, engelsmannen som stannar kvar och snart känner större tillhörighet med Biafra än sitt hemland England. Alla karaktärer är levande och verkliga. Den korrupta överklassmiljön, som är systrarnas värld varvas med bykultur och tron på övernaturliga krafter som är den enkle pojkens Ugwus bakgrund. Här finns också plats för universitetsvärlden och de intellektuella genom Kanines kärlek Odenigbo. Genom Richard, den vite mannen, som förälskar sig i den andra systern får man också lära känna den vite mannens Afrika. Han tar avstånd från den vita västvärlden mer och mer och blir till slut biafran. Det är intressant att läsa om Afrika, inifrån. Det handlar om människor av kött och blod, inte bara svältande barn.

Det här är en tegelsten på 682 sidor, men det är en sån där fängslande bok som man inte vill släppa ifrån sig. Det är en sån där stor roman som man bär med sig länge. Läs den!

När jag följer Julias resa för att hitta sin sedan länge försvunne son, går tankarna till den spanska spökfilmen Barnhemmet (Juan Antonio Bayona, 2006), som liksom Skumtimmen skildrar en mammas kamp för att hitta sitt försvunna barn. Som förälder räcker det med att tänka den tanken för att känna skräck och jag tycker att man i båda dessa berättelser möter känsliga och utvecklade porträtt av de utsatta mödrarna. Man har lyckats att på ett trovärdigt sätt väva ihop drama och deckare/spökhistoria och resultatet har blivit berättelser som både kittlar och berör.

Även övriga huvudkaraktärer är fint tecknade i Skumtimmen. Man kommer nära både Julias sympatiske gamle far och den mindre sympatiske mördaren Nils Kant, som i berättelsens nutid sägs spöka i sina gamla hemtrakter. De flesta bipersoner får också liv, men en del relationer karaktärerna emellan kunde gärna förklaras ytterligare. Det känns som att författaren har lite bråttom att komma i mål.

Jag gillar greppet att återblickarna berättas i nutid och huvudhistorien i dåtid. Återblickarna känns på så sätt mer närvarande och de är också fyllda av tillräckligt mycket historisk fakta för att ge en djupare dimension till historien – jag får en känsla för hur det kan ha varit på Öland under andra världskriget. Under läsningen får jag också en bild av hur det är att bo på Öland året runt idag. När jag tänker efter har jag aldrig träffat någon som är uppvuxen på Öland, inte en enda person. Själv har jag bara varit på Öland två gånger och har väl inte haft någon större längtan tillbaka, men boken väcker faktiskt mitt intresse att besöka ön när det inte är turistsäsong. Kanske kan Johan Theorin bidra till en ”off-season-turism”?