Minimala löner och oacceptabla arbetsförhållanden, exploatering och hotellägarnas eviga jakt på nya destinationer när de gamla tappat i popularitet. Författaren har slagit följe med backpackers, samtalat med charterresenärer, intervjuat turistarbetare, miljöadvokater, prostituerade och hotellägare. Bara samtalen i sig ger en tydlig bild av de långtgående och ohållbara effekter massturismen ger.

I sin helhet är boken både upprörande och lärorik. Att få ta del av vardagen hos dem som lever med massturismen på nära håll var en stark upplevelse. Viss fakta kände jag till sedan innan, och det är väl en av anledningarna till att jag numera ställer mig väldigt kritisk till all form av charterturism. Det sägs att turismen har så många ekonomiska fördelar för landet i fråga, men det är ett skrämmande litet kapital som verkligen stannar kvar och gagnar invånarna.

På Hawaii dansar urbefolkningen hula-hula för att turisterna anser det vara exotiskt, inte för att det är en del av den inhemska kulturen. Hotellkomplexen i thailändska Khao Lak byggs för fort, ofta av illegala burmesiska flyktingar, och utan korrekta avloppssystem, vilket resulterar i att avloppsvatten rinner rakt ut i det korallrika och kristallklara badvattnet. Vi jagar det vackra och genuina, men det är något helt annat vi skapar.

Läs den. Förfäras, dra lärdom och tänk ett steg ytterligare innan nästa charterresa bokas.

Jag tror att alla, barn som vuxna, behöver kunna dra sig undan den digitala världen ibland och koppla bort den interaktivitet vi möts av idag. Böcker ger oss möjlighet att gå upp i en text utan att distraheras eller lockas av länkar och menyer. Och vem vill inte lägga vantarna på en sådan trave med böcker som Anna skriver om i inlägget nedan? Nya, blanka, lovande som doftar bokhandel… Inte kan väl en nedladdning slå det?

Det kom en ny efterlängtad leverans från bokus, denna gång finansierad med presentkort från i julas. Det enda och ack så obekväma med bokmängden är vilken titel jag ska börja med. Allvarliga problem, således. Tänk om världsproblemen endast bestod av liknande val – valet kring vilken litterär värld man härnäst ska ta steget in i. Det vore väl ett paradis om något?

Dielemans reportage om turistindustrin, ”Välkommen till Paradiset”, beslutade jag mig för. Det är trots allt januari; svenskarnas obehagliga ”lilla svarta”, Depressionshögtiden med stort D – då det av så kallade överlevnadsskäl ska kommas ifrån och åkas iväg. Det borde passa en motsträvig själ som mig.

Oavsett hur valet skulle falla har jag mängder att sticka näsan i den närmaste tiden. Så låt hemmet förfalla, dammråttorna dansa och det sociala livet fallera –  Anna har åter byggt upp sin bokstavsdepå!

Temat för antologin är kärlek och vänskap och för texter och bilder står bland andra Pija Lindenbaum, Carin och Stina Wirsén, Camilla Lundsten och Ulf Stark, vilket ger ett omväxlande och tilltalande innehåll. Den medföljande CD:n är nominerad till en grammis för bästa barnalbum 2009.

Kort sagt en fin bok att ge till sina egna eller andras barn.

Se trailer från Bonnier Carlsen

På andra håll avtar istället mitt intresse och särskilt i inledningen känns personerna inte lika verkliga som i Skumtimmen, vilket är ett problem i en spökhistoria. För att det övernaturliga ska vara övertygande och spännande krävs det att det som inte är övernaturligt verkligen är trovärdigt. Annars köper jag inte historien. Ofta är det detaljer som någonstans visar att författaren inte riktigt har brytt sig eller är påläst. I Nattfåk är det främst huvudpersonen Joakim som inte övertygar mig och saker kring honom som känns märkliga, framförallt hans relation till barnen. Jag har svårt att förstå hans bristande ansvarskänsla och omgivningens uteblivna reaktion på den, särskilt då den visar sig redan innan hans liv vänds upp och ner av den tragedi som inträffar. Nej, jag tror inte fullt ut på Joakims person och handlingar men inbrottstjuven Henrik och hans kumpaner känns däremot äkta. Parallellhandlingen kring dem tycker jag tillför mycket till berättelsen och bidrar till att spänningen hela tiden ökar. Upplösningen blir däremot inte så gastkramande som jag förväntat mig men det är ganska nära.

Även om jag tycker att Nattfåk har sina brister är den en läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer definitivt att läsa de två kommande böckerna i Ölandskvartetten, som författaren kallar dem. Vill man komma i lässtämning kan man ta en titt på den här filmen från Johan Theorins hemsida, där han berättar om sina böcker och Öland.

Denna japanska affärsman kunde för tempots skull gärna ha flyttat in några kapitel tidigare, men det spelar mindre roll för det jag framförallt kommer att bära med mig, är det fantastiska språket. Berättandet är kvickt och roligt med formuleringar som är otroligt precisa. Orden är lekfulla, tar oväntade vändningar och kastar sig mellan högt och lågt. Ibland stannar jag upp i läsningen, läser om och läser högt för min närmaste omgivning, bara för att det är så bra! 

Boken väcker hos mig också tankar och frågeställningar, och det finns en mängd kunskap och insikter att fundera över. Ett tips är att läsa om dikterna som inleder flickans kapitel, när man läst hela kapitlet. Det ger dikterna ett nytt innehåll och texten en ny dimension.

Vi plöjde igenom en till två verk i veckan, gjorde anteckningar utifrån givna frågeställningar och samlades sedan till ett seminarium. På seminariet tog ofta samma kille snabbt ordet och drog igång sin bländande analys, som refererade till allt från religionsvetenskap till litteraturhistoria. Några hakade på medan andra, såsom undertecknad, satt tysta och sneglade på sina anteckningar som nu framstod som väldigt futtiga. Läraren, som både var äldre och av den gamla skolan och säkert hade en titel jag inte minns, ställde aldrig frågor som ”Vad tyckte NI om boken?” eller ”Fanns det något NI relaterade till?”. Men det var ju inte heller meningen förstod jag efter några veckor. Vad vi skulle göra var ju att redogöra för vad andra skrivit om den aktuella boken i ett uppslagsverk eller avhandling. Vi behövde knappt analysera texten själva utan det var bättre att kunna hänvisa till olika källor, än att komma upp med något eget. När man lyssnat några gånger till killen som för det mesta inledde med sin analys, insåg man att mycket av det han sa var just en redogörelse för vad andra skrivit. Han hade utvecklat en bra strategi helt enkelt.

Helst borde man ha läst Bibeln åtminstone en gång innan man började läsa litteraturvetenskap, upplyste oss läraren, med undermeningen att man annars aldrig skulle förstå det man läste. Helst skulle man nog ha läst historia och filosofi också innan man ens tänkte på att anmäla sig till kursen… Visst förstår jag värdet av att kunna sätta in litteraturen i sin samtid och göra tvärvetenskapliga kopplingar, men undervisningen måste ju också möta studenterna i deras verklighet och alla har förstås inte de ”rätta” förkunskaperna. Annars tror jag att antalet personer som läser kursen med behållning blir ganska få.

Nästa lärare på nästa kurs visade att det var fullt möjligt att kombinera alla aspekter av litteraturen med studenternas egna tolkningar och intryck. Det blev helt plötsligt intressant med litteraturvetenskap. Ännu bättre blev det när läraren som höll i kursen för barnlitteratur gjorde entré. Här fanns ingen prestige och kursen var väldigt rolig – en av de bästa jag läst. Dessa två herrar var öppna och intellektuella på ett trevligt sätt. De visste hur man uppmuntrade studenternas intresse istället för att kväsa det. Tyvärr fanns den exkluderande attityden lite varstans när jag studerade och jag undrar om det har blivit någon förändring. Hur ser det ut idag? Skulle jag känna igen mig?

Att sen kunna ta upp en bok och åter kunna njuta av att sjunka in i en annan värld är det bästa av friskhetstecken. Just nu läser jag. Jag njuter av att läsa. Det betyder att jag mår bra!

Välkommen tillbaka alla böcker med alla era främmande världar, nya dilemman, andras livsöden och tankar – så jag har saknat er!

För det första är tablå-tajmingen minst sagt kass, i alla fall i vår familj, där vi egentligen är mitt uppe i något helt annat eller hellre skulle vilja sätta oss till bords när visslet från tomtens julverkstad vevar igång. För det andra skulle jag vilja införa en ny tradition, som skulle ge Kalle något års välförtjänt semester. Han kan väl få unna sig en All Inclusive i Karibien, eller nå’t? Jag tänder gärna ett Weise-ljus så där lite fånigt högtidligt, men sedan vill jag läsa, eller för all del bli läst för! Högläsning, således. En avkopplande stund över generationsgränser, i långsamt tempo med eftertänksamhet, tacksamhet och insikt i fokus.

Så vad ska vi då läsa? En barnboksklassiker med sensmoral som passar även vuxenöron? En vuxensaga som vi vuxna njuter av till fullo, som barnen inte riktigt förstår men som de efter ett par år kommer att återvända till i minnet: ”Minns du högläsningen på julafton -09? Vi barn fattade nada men fasen vad mysigt det var!” Visst, jag glorifierar och sätter guldkant på (och mina intentioner är löjligt höga), men är det inte det man gör med det mesta under julen? Jag kan gott tänka mig att trycka ner barnen i soffan för att annonsera högläsning, vare sig de vill eller ej. Något inom mig gräver i historien och vill återuppta en tillputsad och uppgraderad form av lägereldsberättande. Gemenskap och en delad litterär upplevelse, viskar boknörden inom mig. Men så är jag också en sån som tror att man kommer framåt genom att ibland titta bakåt.

Här behövs samlad kraft och flera goda idéer. Första advent är ännu inte kommen, så kanske kan det dimpa in fina tips i kommentarsfältet? Lagom långt, lagom kort, lagom fascinerande och med ett budskap som landar bortom allt presentpapper och all julstress. Jag behöver sannerligen all hjälp jag kan få, då jag har släkt som behandlar Kalle Anka som just en indisk ko, som helt omdömeslöst tillåts lomma runt i vardagsrummet och ta plats.

Jag lovar att återkomma i frågan, för i år motar jag kon i grind!

För några år sedan riktades kritik mot att Alfons pappa röker pipa i böckerna. Hans skapare Gunilla Bergström bemötte kritiken med att bland annat säga:

”Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!
Barn ser.
Sant är att rökning är omodernt. Och absolut av ondo.
Men Alfons och hans värld skapades på 70-talet. Då fanns enstaka piprökare.”

”Utan rökande pappa i boken – inget samtal om saken!
Det är ”felen” som för framåt.
Leve pappa Åbergs pipa.”

Jag säger leve Gunilla Bergström!

Hela Gunilla Bergströms inlägg och mer om Alfons och hans pappa Bertil kan man läsa här.