17
Nov 09

En halv gul sol

Efter att själv ha levt i ett krisläge med svår sjukdom och död i familjen under en tid, så förstod jag på något sätt vidden av att allt föll i samhället kring de två glamorösa tvillingsystrarna Olanna och Kanine i södra Nigera, senare Biafra. Hur hanterar man en kris? Ja, i vanliga fall finns det faktiskt mer stöd omkring en, än man kan tro, när livet kör ihop sig på det ena eller andra sättet. Oftast så snurrar jorden vidare medan man själv krisar och när man är redo att delta i livet igen så finns allt kvar, precis som vanligt. Men hur hanterar man en kris när alla runtomkring en befinner sig i samma kris? Om det pågår ett krig utanför, ett krig som orsakat en av tidernas värsta svält, och människors agerande blir mer och mer irrationellt och man till slut inte kan lita på en enda person längre? Hungriga barn med vapen i händerna. Moralen sjunker för varje hungrigt ögonblick. Tvillingsystrarnas värld fortsatte inte att snurra. Utanför pågick kriget som gav svälten ett ansikte. Starka människor bytte personlighet till följd av hungern och stressen, och mitt uppe i allt så måste ändå en slags vardag fortsätta. När jag läste En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, var det som att jag fick sätta min egen kris i perspektiv. Det skulle kunna vara värre. Hur lever man vidare med alla dessa traumatiska upplevelser? Hur överlever man ett krig? 

Berättarperspektivet skiftar mellan de båda systrarna, männen i deras liv och Olannas huspojke Ugwu. Ugwu kommer att bli som en del av familjen. Systrarna är förmögna och mytomspunna för sin skönhet. Männen är den intellektuelle Odenigbo som slåss för sina ideal och den goda saken och Richard, engelsmannen som stannar kvar och snart känner större tillhörighet med Biafra än sitt hemland England. Alla karaktärer är levande och verkliga. Den korrupta överklassmiljön, som är systrarnas värld varvas med bykultur och tron på övernaturliga krafter som är den enkle pojkens Ugwus bakgrund. Här finns också plats för universitetsvärlden och de intellektuella genom Kanines kärlek Odenigbo. Genom Richard, den vite mannen, som förälskar sig i den andra systern får man också lära känna den vite mannens Afrika. Han tar avstånd från den vita västvärlden mer och mer och blir till slut biafran. Det är intressant att läsa om Afrika, inifrån. Det handlar om människor av kött och blod, inte bara svältande barn.

Det här är en tegelsten på 682 sidor, men det är en sån där fängslande bok som man inte vill släppa ifrån sig. Det är en sån där stor roman som man bär med sig länge. Läs den!

keywords: ,
18
Okt 09

Läsning föder läsning

Jag är aldrig så laddad för att sätta igång med en ny bok som när jag precis är klar med en annan. Jag kan behöva någon dag eller två för att smälta det jag just läst men sedan vill jag gärna ha en ny bok i händerna. Om det inte blir så, avtar det naturliga behovet att vilja läsa ganska snabbt och det kan till slut gå månader innan jag tar i en bok igen. Vid det laget kan det vara ganska jobbigt att sätta igång med läsningen. Det är väl helt enkelt så som jag tycker att det är med mycket annat i livet, att en aktivitet föder en önskan/begär efter en ny. Lagar jag en god middag en kväll är det lättare att anstränga sig nästa kväll till exempel.

Som barn var jag en riktig bokslukare och då uppstod det aldrig några pauser i läsandet vad jag minns. Jag kastade mig alltid över nästa bok och hade sällan problem att komma igenom böckerna. IMG_1334Som vuxen har jag, och säkert de flesta med mig, helt enkelt inte samma tid att uppslukas av böcker och det går förstås ut över både kvaliteten och kvantiteten när det gäller läsningen. Självklart handlar det också om att man som vuxen läser på ett annat sätt. Nu hoppas jag få återuppleva en del av barndomens läsning genom mina barn och att de också kommer att bli små bokslukare.  Så snart de har slutat att bokstavligen tugga på litteraturen vill säga.

keywords:
18
Okt 09

Den långa vägen ut ur helvetet

Så har jag läst ut Den långa vägen ut ur helvetet skriven av Marilyn Manson tillsammans med journalisten Neil Strauss. Ett utrop av ”Äntligen!” skulle nog här vara på sin plats för det har gått ganska trögt att läsa Brian Warners alias Marilyn Mansons biografi. Jag visste inte så mycket om honom tidigare mer än att han gjort en del bra musik och retat upp den kristna högern i USA, men det tycker jag är två goda skäl att ta reda på mer. marilynmansonDet jag ville läsa var alltså en bok om en stark, smart individualist som gått sin egen väg, om än i det extremaste laget. Dessvärre såg jag innan jag kommit igång med boken hans medverkan i Filip och Fredriks show i New York, där han dök upp med en drink i handen knappt förmögen att prata. Det sänkte väl förväntningarna en hel del.

En bok senare tycker jag visserligen att Marilyn Manson är en intelligent person även om det inte alltid syns i boken. Det är tyvärr bara korta stunder som den griper tag i mig och man verkligen kommer Marilyn Manson/Brian Warner inpå livet. Däremellan staplas intima detaljer och absurda historier på varandra, så att det till slut blir långtråkigt. Detaljrikedomen är dessutom exceptionell med tanke på att han mer eller mindre alltid är ordentligt påverkad av droger.

Vad som är underhållande däremot är de samlade dokument, brev etc. som olika organisationer och privatpersoner knåpat ihop för att stoppa hans konserter och skapa en ryktesspridning. Boken återger som sagt många händelser som är sjuka och magstarka men de är ändå ingenting mot lögnerna som hans motståndare hittat på. Dessa moralens väktare har minst sagt en pervers fantasi.

Originalutgåvan av boken kom ut 1998, vilket var något år efter att Marilyn Manson slagit igenom stort. Han var då 29 år och givetvis har mycket hunnit hända sedan dess. Boken slutar hoppfullt men lämnar ändå ett visst vemod efter sig. Det är bilden av den nu 40-årige artisten i TV-soffan hos Filip och Fredrik som tränger sig på och frågorna kring vem Marilyn Manson är idag.

keywords:
14
Okt 09

Kan du vissla Johanna?

McDonald’s visar just nu upp sig från sin bästa sida och har bokveckor. Istället för meningslösa plastmanicker i Happy Meal boxen så fick mina barn i söndags Kan du vissla Johanna? av Ulf Stark. Jag, som i vanliga fall, har kommit överens med mina barn om att vi inte ska ta emot leksaken i boxen, tog gladeligen emot en bok. Barnen blev överlyckliga. Miljön i all ära, men det är klart att de egentligen vill ha presenten. Under den värsta klimatkrisen för ett tag sen så såg jag sopberg överallt, och alla dessa, säkert miljontals, plastmanicker var ännu en sak som skulle tas emot för att sen slängas. Ännu värre är plastmanickerna som dessutom går på batteri! Men en bok i boxen är ju en helt annan femma. En bok är ju ingen plastmanick som man slänger på en hög, en bok har ett helt annat värde.

Till nattningen i söndags hade vi alltså två nya böcker att läsa. Och Ulf Stark som alltid skriver så bra, tänkte jag. Härligt! Jag läste inte igenom Kan du vissla Johanna, innan jag började läsa. Pojken i boken skaffar sig en morfar på ett ålderdomshem, eftersom han inte har någon egen, och en finstämd vänskap över generationsgränserna växer fram. So far so good. En dag är nye morfar borta och han har såklart dött. Boken fortsätter med en begravning och den vita kistan står där. Och prästen pratar och det ser ju precis ut så som det gjorde på den begravning jag och barnen var på så nyligen. Jag kikar på barnen för att se om det börjar bli jobbigt, men de stirrar på boken och är helt inne i berättelsen, så jag fortsätter. När boken är slut så tittar jag på dem lite till för att se hur de reagerat, men båda vill genast gå över till sina sängar. Ok, tänker jag, jag ska inte tvinga mig på ett prat. Jag bäddar om dem och säger godnatt.

Efter några minuter så kommer min sexåring ut från sovrummet och ansiktet är förvridet i tårar. Boken väckte väldigt många tankar hos honom och äntligen så får vi ett tillfälle att prata igenom en massa saker som vi borde ha pratat om för längesen. Döden är ett svårt ämne att ta upp med barn, men en riktigt bra bok, som till exempel den här, kan vara en bra ingång.

keywords:
4
Aug 09

Skumtimmen av Johan Theorin

skumtimmenJag är glad, väldigt glad att jag ägnat de senaste dagarna åt Skumtimmen av Johan Theorin (Wahlström & Widstrand 2007, Månpocket). Eller rättare sagt, att jag har tagit varje tillfälle i akt att läsa mellan vardagssysslor, barnlek, utflykter och allt annat som hör livet till just nu, och det är nog det närmaste sträckläsning jag kommit på något år. Skumtimmen fångar mig från första sidan och släpper inte taget förrän den är slut. Visst finns det partier som jag tycker är mindre bra och en viss upprepning i språket som inte faller mig riktigt i smaken, men på det stora hela är det en välskriven och mycket spännande bok.

När jag följer Julias resa för att hitta sin sedan länge försvunne son, går tankarna till den spanska spökfilmen Barnhemmet (Juan Antonio Bayona, 2006), som liksom Skumtimmen skildrar en mammas kamp för att hitta sitt försvunna barn. Som förälder räcker det med att tänka den tanken för att känna skräck och jag tycker att man i båda dessa berättelser möter känsliga och utvecklade porträtt av de utsatta mödrarna. Man har lyckats att på ett trovärdigt sätt väva ihop drama och deckare/spökhistoria och resultatet har blivit berättelser som både kittlar och berör.

Även övriga huvudkaraktärer är fint tecknade i Skumtimmen. Man kommer nära både Julias sympatiske gamle far och den mindre sympatiske mördaren Nils Kant, som i berättelsens nutid sägs spöka i sina gamla hemtrakter. De flesta bipersoner får också liv, men en del relationer karaktärerna emellan kunde gärna förklaras ytterligare. Det känns som att författaren har lite bråttom att komma i mål.

Jag gillar greppet att återblickarna berättas i nutid och huvudhistorien i dåtid. Återblickarna känns på så sätt mer närvarande och de är också fyllda av tillräckligt mycket historisk fakta för att ge en djupare dimension till historien – jag får en känsla för hur det kan ha varit på Öland under andra världskriget. Under läsningen får jag också en bild av hur det är att bo på Öland året runt idag. När jag tänker efter har jag aldrig träffat någon som är uppvuxen på Öland, inte en enda person. Själv har jag bara varit på Öland två gånger och har väl inte haft någon större längtan tillbaka, men boken väcker faktiskt mitt intresse att besöka ön när det inte är turistsäsong. Kanske kan Johan Theorin bidra till en ”off-season-turism”?

keywords: